[Uppdaterad fre 10:20] Det drar ihop sig, men jag tror min struktur och mitt tema börjar sitta nu. Nu skall jag bara fylla ut med lite mer tankar och idéer.
Har nu uppdaterat min Prezi med några citat som jag känner blir det fundament som presentationen och retoriken får stå på. Dessutom har jag hittat flera nya länkar och sidor som jag måste hinna smälta och inkorporera i min egen tankevärld. Kolla in min Pearltree för mer information.
Det här var en intressant och klurig rubrik på en intressant och klurig konferens, och jag fick en förfrågan av Stefan Pålsson och Tankesmedjan OmBildning om att föreläsa där om mina olika Wikipedia-projekt den 30 november. Roligt och smickrande!
Konferensen och temat känns så otroligt rätt, det är väl precis det här det är frågan om. Förstår vi inte vår samtid och var vi står just nu kan vi inte heller peka ut den riktning som vi borde röra oss mot. Så jag har stora förväntningar på dagen, och jag hoppas jag kan bidra med tankar på lärande, framtidskompetenser och lärplattformar.
Så jag tänkte passa på och beskriva mina traditionella och digitala förberedelser. Först får jag nog visa mina tankekartor som jag har liggande på sängbordet, nära till hands och alltid redo. Datorn kan ännu inte riktigt mäta sig med snabbheten när jag ritar eller mindmappar upp något väsentligt. Vilka delar måste jag få med, och vilka delar vore trevliga att få med.
Måsten:
- Vem är jag?
- Vad är Wikipedia?
- Varför har jag valt Wikipedia som lärplattform?
- Elevexempel
- Varför borde fler arbeta med Wikipedia?
- Vad bör man tänka på?
- Vinster, utmaningar och fallgropar
- ...och vem är Yger
Kansken:
- Deleuze
- Wikileaks?
Just nu läser jag Claire Colebrooks bok om Gilles Deleuze, just för att hitta ingångar och vägar fram till det medvetande som jag på något sätt förnimmer i horisonten dessutom känner jag ett stort behov av nytt material till min tankeprocess och inre monolog. Vad är Wikipedia egentligen, och varför tycker jag att skolan borde arbeta där? Läsningen leder ofta till nya trådar och utväxter på tankekartorna...
För Deleuze är ett "problem" inte en enkel fråga som behöver finna ett svar. Ett problem är något som splittrar eller stör liv och tänkande och därigenom producerar rörelser och svar. Till och med molekylärt liv fortskrider genom problem; alla evolution och all samhällshistorisk rörelse behöver förstås genom det problem som utgör dess motor. I kärnan av Deleuzes tänkande finner vi ett insisterande på att förståelse och tänkande kräver att vi går bortom tingens skenbara ordning och likhet, till det kaotiska och aktiva blivande som är livets själva puls. Utmaningen ligger i att se liv som ett problem, som ett ständigt mångfaldigande av frågor vilka i sin tur skapar ännu mer komplexa serier av nya problem.
När jag har en stomme eller ett skelett att bygga på så börjar jag tråla webben efter material och tankar som kan belysa och förstärka mina tankar med olika perspektiv. Det kan vara ny forskning, tankar från kollegor eller exempel från andra pedagogers klassrum. Vi kan ta en dagsaktuell titt på min Pearltree för att se vilka bokmärken som jag kopplat till taggen Folkbildning, tio tolv stycken som känns angelägna just nu. Inte så intressanta för er i dagsläget kanske men antagligen lite mer matnyttiga efter konferensen...
Det lär nog tillkomma ett par till, och rutan uppdateras automatiskt.
Slutligen skall allt det här kokas ned till en presentation i Prezi, men den får jag nog återkomma till även om jag tror att jag skall återanvända ett motiv med en byggställning. Jag vill leverera en känsla av arbete, kunskapsbygge, experiment och självklart den proximal utvecklingszonen och Lev Vygotskij.
ps. nu blev ju det här ingen inre monolog direkt, snarare en publik monolog med megafon. Och vem vet, ni kanske förvandlar monologen till dialog eller ännu bättre ett kollaborativt arbete...vem vet, vi får se helt enkelt.
Genom att tänka annorlunda skapar vi oss själva på nytt, utan att acceptera redan färdiga , godtagna värden och antaganden. Vi upplöser den allmänna meningen och vilka vi är i syfte att bli.
Claire Colebrook ur Gilles Deleuze - En introduktion
Igår visades ett reportage om Kina på Dokument inifrån som heter Den stora utmaningen, och det är verkligen en stor utmaning som vi har framför oss. Hur skall vi hantera Kina? Är de ett hot eller en tillgång? Jag tänker på föreläsningen som Hans Rosling hade på Cirkus där har refererade till 'kvinnan från Halland' som tyckte att de var ju så många därborta, därför är det deras jobb att ta tag i befolkningsfrågorna och klimatproblemen.
Ja, de har onekligen en stor tillverkningsindustri där. Och inte bara där, hela Asien har tagit över stora delar av vår traditionella industri. Volvo, Atlas Copco och SKF expanderar kraftigt i Asien, samtidigt som inte så många jobb skapas här. Men det var något som Victor Norman tyckte vi kunde vara glada för, det innebär att vi får deras produkter billigare, samtidigt som vi kan fokusera på det som vi är bra på. Men vad är det egentligen?
Enligt Victor Norman kommer de länder överleva som i framtiden klarar av att ställa om från ett traditionellt industrisamhälle till ett mer kunskapsintensivt producerade samhälle. Och hur förbereder vi oss för detta? Hur förbereder vi våra ungdomar för de monumentala förändringar vi står inför, hur rustar vi dem med en så spännande uppsättning färdigheter att de klarar av att orientera sig i den framtid som vi inte ens känner till?
Enligt programmet är det ingen enkel uppgift, vi pratar traditionella ingenjörer, kreatörer och innovatörer med traditionella färdigheter men som måste ha förmågan att applicera dem i helt nya situationer. Tänk er en ingenjör som tidigare kanske har klarat sig rätt bra med en enkel uppsättning verktyg, då den levt i sin traditionella ingenjörsbubbla. Men jag tror framtiden ställer helt nya krav på en anpassningsförmåga samt en känsla för konst och arkitektur, hög social förmåga och språkkunskaper för att verka i ett globalt samhälle, samt en kreativ ådra som kan korsbefrukta yrket med nya impulser.
Forskare och analytiker lyfter ofta fram behovet av att tänka om och tänka nytt i dessa tider av snabba förändringar.
Han fortsätter:
Will Richardson, tidigare lärare som numera arbetar med pedagogisk utveckling,intervjuades i början av veckan av Education Week om sin syn på lärares roll och ansvar för att förbereda eleverna inför vuxenlivet i morgondagens samhälle. Han menar att skolan måste förändra sitt perspektiv på undervisning och lärande i grunden, men det kräver att lärarna driver på och möjliggör utvecklingen. Det förutsätter i sin tur att lärarna följer med och lär sig hantera de nya digitala medierna och de förändringar som de innebär. Annars kan de ju inte ge barn och ungdomar den hjälp och den vägledning som de behöver.
Världens beslutsfattare, skolledare, lärare och elever står inför en rejäl utmaning.
Vi söker alltså dynamiska personer som kan leva och verka i den skärningspunkt och zon som jag skissat på. Det enda vi vet är att det inte kommer bli som vi tror. Men bara för att framtiden är oviss innebär inte att vi kan sitta stilla!
Läste precis artikeln om Wave på DN och fick lite ny kraft med min sammanställning av mitt vågprojekt. Ni som har Twitter, kan kolla in min hashtag #waveexam för lite mer info.
Bakgrund (läs tidigare inlägg för mer information):Jag ville testa Google Wave som plattform när jag examinerade fyra elever som arbetat med en fördjupning i Svenska B. Ämnena de hade valt skiljde sig visserligen åt, men det fanns vissa likheter. Samtliga ämnen var angelägna för dem och alla handlade om identitet, demokrati, intressen, grupperingar och communities.
Elevernas förväntningar var höga, även mina förstås, men alla bjöd till och ansträngde sig för att få ut mesta möjligt av examinationen. Och jag behövde inte mata eleverna med energi och tankar, utan alla gav varandra respons och synpunkter på det vi skrev. (En av elevernas föräldrar fick även vara med på ett hörn...en liten stund i alla fall.) Dessutom använde jag Wave-funktionen med att ha privata trådar parallellt med diskussionen. Vilket gav eleven chans att fördjupa sig i någon fråga, om det blev lite för personligt, utan att de andra kunde lägga sig i.
Hur gick det då? Succé. Men det var en svettig match, och det märktes att eleverna gick in med stort allvar och seriositet i examinationen. Som lärare var det bara att försöka möta upp deras ambitionsnivå. Ämnena gick från högt till lågt - ibland riktigt lågt (vilket bjöd på många skratt) och när vi var klara hade vi kommit upp i ca. 18179 ord. En hisnande mängd ord och tankar från eleverna, och det fanns många trådar som gick in och ur varandra och ett tag var det som om vi satt och skrev samma text - som en identitet.
Just de här eleverna ansåg att här fick de en chans att komma till tals utan att bli avbrutna, och i en form där de kände sig bekväma. Klassrummet är inte alltid deras första val av arena.
Att tänka på:
Jag hade fyra elever som skrev samtidigt vilket ställer krav på förmågan att hålla flera konversationer igång samtidigt. Här kommer några tips som kan hjälpa dig på vägen:
Färgkoda konversationerna. Ge varje deltagare en egen färg, det ger dig även möjligheten att senare gå tillbaka till dokumentet och se vad eleverna skrev till varandra - något du kanske inte hann uppfatta när vågorna gick höga.
Förberedelserna är viktiga. Du och eleven måste läsa in er på ett gemensamt kunskapsstoff, då blir det också lättare att improvisera och låta diskussionen sväva iväg för en stund. Det blir lättare att falla tillbaka på artikeln, dokumentären eller den bok som ni alla läst. Vi skrev även ett gemensamt förväntansdokument; vad är det vi vill ha ut av det här. Dessutom gick jag igenom betygskriterierna för Svenska B med dem innan, så att de såg hur jag.
Bädda in. Dra nytta av inbäddningsmöjligheterna - samlas kring bilder, film eller en mindmap. Wave kan verkligen aktivera många sinnen och förmågor.
Ha kul. Våga wave:a. Släpp taget för en stund, och möt eleven på någorlunda lika villkor. I denna typ av diskussion (likväl som en diskussion i klassrummet) vet man aldrig var man landar. Eleverna uppskattade att jag satt på "skolbänken" tillsammans med dem, och de fick lära mig en hel del om kultur, kommunikation och hur det är att vara ung idag. Tack.
...kom precis på det här. Då en text i wave ständigt är i förändring, eller kan förändras, bör man fokusera på lärandeprocessen och att du och eleverna är öppna för att man kanske inte alltid kommer fram till en slutsats. En lyckad diskussion kanske lämnar en med fler frågor än de man började med?
De flesta som prövat Google Wave har svårt att förstå vad det handlar om. Unga IT-människor har fått känna sig lika dumma som de äldre gör när de introduceras inför ny teknik. Det var enklare med e-posten som är en elektronisk variant av snigelposten eller chatten som är en variant av telefonsamtal.
Wave har ingen förebild i den analoga sinnevärlden.
Jag läser på Öpedagogens finurliga blogg om elevers lek som ingång till kunskap och lärande. Solklart tänker jag!
Kunskap kräver lek Jag läser Forskning i fokus, nr,17 Kunskap kräver lek, skriven av Therese Welén, filosofie magister i pedagogik och utbildningsledare för lärarprogrammet vid Mälardalens Högskola. I denna kunskapsöversikt presenteras bl a följande frågeställningar: Har leken förändrats över tid? Hur kan lekpedagogik utnyttjas positivt i skolan? Hur ser vuxna och speciellt lärare på lekens betydelse för barns utveckling?
Efter att ha läst denna översikt undrar jag: Vad är lek, hur definierar jag den? Hur mycket använder jag leken i min undervisning och på vilket sätt? Varför försvinner leken när eleverna blir äldre? ÄR det okej att leka, utifrån t ex en 13 årings perspektiv? Varför finns det så lite forskning kring leken i åldrarna 8 - 12 år -är inte leken intressant i dessa åldrar? Kunskap kräver lek - kräver lek kunskap?
Platon ansåg att leken måste vara grunden i all utbildning och Aristoteles menade att barn borde uppmuntras att leka sådant som de skulle komma att göra på allvar som vuxen. Genom kontakt med andra lär man känna sig själv och därigenom utveckla sin personlighet. Äldre män med en mycket modern syn, ca 1600 år före sin tid.
För mig har leken alltid varit central, och jag leker fortfarande...idag är mina leksaker av typen Wave, wikis och wallwisher! Men kraften är densamma, jag lär mig för att det är lustfyllt och berikande - och jag känner en glädje i att dela med mig av leksakerna och leka med andra pedagoger! Men hur gör andra lärare, leker inte alla? Fortbildning i IKT kanske inte är en lek?
Jag får den här känslan av att det är fult att leka i skolan, framförallt i äldre åldrar. Skolan kan bli oseriös, flummig och kopplingen mot styrdokumenten sveps bort i en lekfull dans. Jag har som mål att leka med klippdockor nästa termin, läsa Drottningens juvelsmycke och spela upp mordet på maskeradbalen? Eventuellt låta figurerna dejta på Facebooks innan...men får man göra det?
I en av mina klasser går arbetet vidare med wave och existentialismen, och i samband med den fick jag inspiration till lekfullt arbete med denna VoiceThread. (ni vet att de har pedagogkonton va?!):
Enligt programmet är det ingen enkel uppgift, vi pratar traditionella ingenjörer, kreatörer och innovatörer med traditionella färdigheter men som måste ha förmågan att applicera dem i helt nya situationer. Tänk er en ingenjör som tidigare kanske har klarat sig rätt bra med en enkel uppsättning verktyg, då den levt i sin traditionella ingenjörsbubbla. Men jag tror framtiden ställer helt nya krav på en anpassningsförmåga samt en känsla för konst och arkitektur, hög social förmåga och språkkunskaper för att verka i ett globalt samhälle, samt en kreativ ådra som kan korsbefrukta yrket med nya impulser.
